Jag har känt den där vinden segla förbi min kind, den där milda halvkyliga brisen som får mig att tänka på en solig höstdag i San Giovanni, mitt gamla hem i Roma. Sitta på en bänk i parken, dricka en latte macchiato. Andas in luften, se barn som leker, ett sorl av människor som pratar italienska och viftar hej vilt med händerna, älskare som håller hand. 

 

 

 

Satt på Bellas altan igår, lyssnade på regnet, drack vin och pratade om life as we know it. Haha. Hon flyttar till London om några dagar, men det undviker jag att prata om. Vet inte hur jag ska klara mig utan henne.

 

 

 

Det är mycket som kommer med att bli äldre. Ikväll var jag hemma hos Bella och tittade tillbaka på gamla bilder, på bara två år ser vi så himla annorlunda ut. Allt vad "tonårsfett" heter är liksom borta i ansiktet, nu ser man absolut inte på något sätt ut som en tonåring längre. Det är sorgligt samtidigt som det är spännande. Jag kommer ihåg när jag var 13 år, åh gud vad jag var nyfiken på hur jag skulle se ut när jag var 20. Lite blev som jag tänkt mig, annat inte. Men så oviktigt det känns ändå, utseendet. Det jag uppskattar som mest hur jag, varje år som går känner mig starkare och säkrare på insidan. Att jag mer och mer vet vad jag vill, och lyssnar på mig själv. Jag är absolut inte där jag vill komma än, men jag är på god väg. Och det gör livet så otroligt mer spännande.

 

 

 

 

Sandra, Linda, Cecilia, Wilhelmine och jag. Middag, drinkar, skratt.

 

 

 

Ibland när Linda och jag är i Rom, kan vi få lite nog av Rom. Vi blir liksom arga på staden, trafiken och äckliga killar som aldrig tycks lära sig att "how long will you stay in Italy?" INTE heter "HOOOW manYY TimeS you StaY in Itaaaliaaa?", så denna gången när vi var där bestämde vi oss för att gå till Termini (tåg/metro-station) för att boka en tågbiljett, någon annanstans med en strand, ett hav och hotell. Man kan ju tänka sig att vi skulle ta Amalfikusten, Cinque Terre, Sardinien, SICILIEN eller någon annan drömplats, men nej nej. Vi hade spenderat a bit too much de första två veckorna, så fattiga flickorna beställde helt enkelt en biljett till Priverno för €8 var. Därifrån tog vi en buss till Sabaudia, en liten turistfri badort där endast italienare semestrar. Efter att ha irrat runt i centrum ett tag hittade vi tillslut ett hotell, Le Palme. Där checkade vi in, lade oss på sängen och pustade lättade ut, äntligen hade vi kommit ifrån Rom!! Vi duschade, fixade oss, gick ut, drack Amaretto sour och älskade livet. Det finns såklart fler historier, men lite måste censureras såklart... 

 

Dag två spenderades på stranden, givetvis. Vi solade, åt en hemsk caprese, gömde oss för människor ifrån gårdagen (Sabaudia är väldigt LITET, värre än Gävle). När vi tyckte att vi fått färg på eftermiddagen, gick vi tillbaka till hotellet, duschade och fixade oss, och gick ut. Vi hamnade på en klubb på stranden (La Giunca) som låg några meter ifrån vattnet, det var sån SJUKT bra DJ som spelade massa gamla/nya/skitbra låtar som han remixade in i varandra, alla dansade barfota och vi hade så sjukt kul. Vi åkte med ett gäng på 6 killar (knäppa i huvudet!!?) till en strand vid en gammal borg, Torre Paola. Himlen var så stjärnklar, ni vet när det lyser miljoner? Jag lade mig ner i sanden, lite berusad och hög på livet, stängde ögonen och slappnade av. Någonstans i fjärran hörde jag dunket av Linda som ramlat, och 6 killar skrikandes "are you OKAY Linda?!". Jag hörde henne skratta, så det gjorde jag också, hon gick och lade sig bredvid mig, och jag visste, att hon kände samma känslor som jag också gjorde i den stunden. Sen låg vi där i sanden, två svenska tjejer med 6 italienare liggandes runt om, alla tittade på stjärnorna och ingen sade något. När solen började gå upp åkte vi till hotellet, innan vi somnade tungt i sängen sade Linda till mig, utan att öppna ögonen, "Moa, jag saknar Rom". Jag kunde inte hålla med henne mer. Morgonen efter lämnade vi Sabaudia för att åka tillbaka till Rom, tacksamma men ännu gladare över att få komma hem igen. ♥

 

 

 

 

 

Underbara Sandra, som jag saknar henne!! Sandra är 26, superblond, sprudlande glad och snygg, har en italiensk supersöt och snäll pojkvän, pratar någon konstig norsk dialekt som jag knappt ibland förstår, och är så otroligt underbar och varm person. Hon och Federico (the boyfriend) jobbar just nu i Norge för att få ihop pengar för att kunna starta ett B&B tillsammans i Rom. Hur gulligt är inte det? Jag lärde känna Sandra förra året, har trott vi var i samma ålder hela tiden, haha. Hon var också på semester där samtidigt som oss, och vi hade så många mysiga/roliga kvällar tillsammans ♥

 

 

 

Våran vackra lägenhet i Rom. Att dricka morgonkaffet till den utsikten är något jag vill göra varje dag.

 

 

En dag skulle Linda och jag ta tåget till Santa Marinella, ett strandställe utanför Rom. Vi åkte med ett tåg som inte hade något högtalarsystem, eller digitalskylt där det stod vilken hållplats vi var på, så varje gång tåget stannade in hade man ca tre minuter på sig att ta sina saker och springa av på rätt ställe om sitt eget tågfönster stannade vid skylten som man faktiskt såg var man befann sig på. Efter en timme på det där tåget, trötta, bakis och irriterade på att aldrig komma fram, tar vi upp kameran och börjar kolla på bilder från kvällen innan. Som sagt, vi var väldigt trötta och lade därför inte märke till när tåget rullade in på våran hållplats. Detta ser vi såklart när tåget börjar åka iväg. Irritationen som uppstod då är svår att beskriva, vi fick istället hoppa av på sista hållplatsen, som var i Civitavecchia. Nästa tåg tillbaka till Santa Marinella gick inte förrän om en timme, så vi hoppade av, och gick runt och kollade lite. Det var inte vackert, Civitavecchia. Lite trash-strand med kondompapper och gamla fimpar, men med lite filter på bilderna kan man ju säga till folk att vi var i typ Cinque Terre, right? :) Tillslut hamnade vi i Santa Marinella, och det var så värt den halvjobbiga resan. Sola, bada, dricka cola zero och titta på italienska badvakter..

 

 

Det börjar gå mot hösten, det känns i luften. Man känner den där halvkyliga vinden svepa förbi, som får mig att tänka på en solig höstdag, sittandes på ett mysigt cafe i en av Roms alla gränder, avnjuta en varm Latte Macchiato insvept i en varm halsduk och raybans på näsan. Många tycker hösten är deprimerande, men det är verkligen en av mina favorit årstider.  Det känns som man får chansen att börja om, på ett bra sätt. Jag saknar Rom så det gör lite ont i hjärtat, varje gång jag lämnar den staden känns det som jag lämnat en bit av mig själv där. Därför kommer jag alltid hem till Sverige halv. Jag är inte samma person nu som när jag åkte. På bara en månad hann jag bli annorlunda, Kanske är det så att jag utvecklas i Rom på ett sätt jag inte gör här? Det händer alltid saker där, som får mig att reflektera, över mig själv och andra. Här hemma är det alltid samma sak, jobb, sova, äta.. Jag har många som jag älskar här i Gävle, men jag måste ge Rom en till chans. Jag pratar till och med om staden som att det är en person, vilket det känns som. Besvikelse som kan drabba dig när du är där, resulterar i att ROM inte levde upp till dina förväntningar. Kärlek du stöter på där, det är tack vare att ROM gav dig det. Sverige har jag bott i 20 år av mitt liv, därför måste jag göra det här. Jag är kär, kär i Rom. Tack för att du finns ♥

 

 

 

Lite underbara matbilder