Samtidigt som jag mer eller mindre intar ett deprimerat beteende mellan mitt äta, jobba, sova-liv, är jag ändå glad att jag på något sätt har kvar den där bubbliga känslan i magen emellanåt. Den där hopp/förväntansfulla känslan som liksom tar över kroppen när den får brusa upp. Den kommer när jag planerar, sätter undan pengar på resekontot och drömmer mig bort lite. Varför är jag så jäkla bra på att drömma om framtiden istället för att leva i nuet? Fast det är nog tur det, annars skulle jag aldrig komma iväg någonstans. 

 

Jag var inte gjord för det här. Det kanske låter lite högfärdigt av mig, men det är absolut inte så jag menar. För alla vill ha olika, eller hur? Och må man alltid göra det som gör en lycklig. Men jag är inte gjord för Sverige. Jag älskar såklart detta land som alltid kommer vara mitt hem, där min familj är, men jag behöver bo någonstans där det händer mer saker, och där det är varmt. Med en stadspuls. Där man kan äta sent på kvällen, oändligt många barer att möta nya människor på, där man kan se gatuband spela på kvällarna, eller där man kan se massa olika konserter på en månad. Där man kan gå långa promenader och bara njuta av utsikterna. 

 

Nu kanske ni tror jag tänker på Rom. Men jag vill bara komma iväg till en stad som lever. Helst där solen aldrig riktigt går ner.