Det är i sådana här stunder jag är blir så jäkla sur på mig själv. Jag har suttit och läst igenom mina Rom-vänners bloggar, skrattat, nästan gråtit och NJUTIT av minnena av de dagar som så lätt skulle kunna glömmas bort i mängden utan en blogg som captured them. Själv har jag inte bloggat ett dugg. Ett halvår nu, i en av världens vackraste städer kommer jag nu för alltid endast minnas i mitt hjärta. Men det är väl minnas i detalj man vill göra, som bara går om det skrivs ned, right? Nu är det för sent. Men nog kommer vi ihåg det viktigaste ändå.. 

Den natten/morgonen då man hoppade på den Amerikanska tour guidens scooter, åkte upp till Gianicolo (Roms bästa utsiktsplats) för att se soluppgången och kanske stjäla en kyss eller två. Den där kvällen jag och Linda upptäckte Art Café första gången, som sedan blev en speciell soluppgång i Villa Borgheses morgondagg. Då vi blev rånade efter en helt otrolig kväll på en strandfest, på både pengar, mobiler och kameror. Den dagen Bella kom, och tog italienarna med storm med sin charm och skönhet i sina 15 cm klackar. Hon broked lilla Rickys heart, utnyttjade Pierre-Luigis kropp and fell in love with Mimo. Linda & Matt from South Carolina, a love story I'll never forget. Lika som med min, min sommar i Circeo då jag träffade Gennaro, kommer jag aldrig glömma, det satte sig lite extra i hjärtat. 

 

Vi har hunnit med det mesta här, jag har växt som person ENORMT mycket, skaffat så värdefull livserfarenhet, lärt mig att stå upp för mig själv och vara den jag vill vara. Vi har hunnit blivit kär (vissa mer än en gång), mognat, varit så otroligt barnsliga, unga, glada och livstörstiga.  

 

Campo Dei Fiori. Piazza Venezia. Trastevere. Piazza Bologna, San Giovanni. Dessa platser kommer för alltid att betyda lite mer. Vårat hem. Kärlek.