Nu sitter jag i sängen, har precis vaknat, stekt ägg och zucchini och ätit. HUR GOTT som helst. Idag är faktiskt min sista morgon att vakna här i San Giovanni, min sista dag som au pair. Jag har packat alla mina väskor, tryckt ner allt som går och väntar på att klockan ska bli två. Linda kommer komma hit för att hjälpa mig med mina grejer, jag ska nämligen flytta hem till henne den sista veckan, och göra om allt igen. Vi ska hinna se allting, vara turister en sista gång, äta på våra favoritställen och festa med våra vänner. Jag är faktiskt inte ledsen, jag är glad att åka hem. Hur mycket jag än älskar denna stad, och hur mycket minnen jag än har här känner jag mig ändå färdig med Rom. Iallafall för nu. Bella åkte hem den 13e november, redan då kändes den här resan mer eller mindre över. Det var vi tre här, tre bästa vänner i våra drömmars stad. På så sätt känns det inte som det kan bli bättre, än det vi redan upplevt.. Jag vet att det låter lite drygt, kanske löjligt, men det GÅR inte att förklara hur kul vi har haft här. Ingen kommer någonsin förstå, för det går verkligen inte att återberätta i ord. Man måste ha varit här, haft känslan i stunden och njutit av den där och då. Fick jag skulle jag inte välja att gå framåt här, utan bara att gå bakåt.. Våren, sommaren och hösten i Rom. Priceless.

 

Fick en kommentar om hurvida det är att vara au pair, i Rom. KUL MED KOMMENTARER!! Hehe. 

Min PERSONLIGA erfarenhet och hur JAG upplevt det, är det enda jag kan tala ifrån. Om man vill flytta utomlands till ett land där man inte talar språket, är au pair jobbet ett bra sätt att starta. Man får gratis boende, mat och en familj som kan allting som man kan fråga när man behöver hjälp. På det viset är det toppen. Hade jag åkt tidigare, t.ex. när jag var 18 år hade jag dock kunnat anpassa mig bättre till det.. Man flyttar ju liksom hemifrån, FRÅN sin egen familj TILL en familj som inte är sin egen. Så friheten är ju inte densamma, som jag känner nu, som 20 år är allt jag vill ha. Så är det ju när man är äldre, man vill kunna ta mer ansvar, bo själv, ta vara på sig själv och inte behöva fråga om det är "okej" att gå ut när man slutat jobba. Man är liksom aldrig "fri" och måste anpassa sig en hel del. Min värdfamilj som jag har nu är okej med hur jag vill leva, att jag vill kunna lämna huset klockan tio på kvällen när barnen gått och lagt sig, (jag jobbar alltså från 16.30 oftast till 22.00) kanske gå ut på veckodagar och sova borta när jag vill, bara jag kommer hem igen på morgonen tills dag börjar. Så det har varit skönt. Min första familj (som jag flyttade ifrån i maj) måste jag säga var helt.. knäppa. Dom ville ABSOLUT inte ha en au pair som gick ut, drack alkohol, och skulle hellst studera på fritiden. Hallå, tror dom unga tjejer åker till ett nytt land för att endast ta hand om era barn och sitta inne på rummet för att lära sig språket för att kunna ta hand ännu bättre om era barn? Nej, tror inte det. Man måste få ha kul också. 

 

Nu blev det här ganska långt.. Det jag vill komma fram till är, tvivla ALDRIG på att ta en chans, åka iväg, lär dig ett nytt språk, var lite galen, gör saker du inte trodde du kunde. Du har hört det förr men jag säger det igen, du kommer lära dig så OTROLIGT mycket om dig själv, bli självsäker, världsvan och allt vad det innebär. Du kommer träffa nya vänner, otroliga människor, idioter, kanske bli kär, och viktigast av allt, få en livshistoia. Det är det finaste jag kan tänka mig. Jag kan knappt vänta tills jag får berätta för mina barn om min ungdom, om min tid i Rom, den eviga staden, där allting började..

 

 

Hej, här skrivs det ingenting som vanligt.. Är sjuk, IGEN, har hosta och förkylning som aldrig vill gå iväg. Det har varit mycket nytt som hänt senaste tiden, jag har tämjt en italiensk pojke (skämt åsido) som jag är så kär i. Vet inte hur jag ska klara att åka hem utan ett sår i hjärtat, han är bland det finaste jag haft. 

 

Vi skickar "saknar dig babyy" bilder till varandra...