Det är underbart att tänka tillbaka på stunder som har förmågan att göra en lycklig. Saker man aldrig förväntade sig få uppleva i livet, en sprudlande kärlek som tvunget försvann lika fort som den uppstod. Det var sommar, jag var solbränd och hade fräknar på min näsa, mitt hår var blekt av solen och jag kunde ha linne med öppen rygg. Jag var i Italien med en av mina bästa vänner. Vi levde på nätterna, vi drack redbull vodka och skrattade som om vi alrig mer behövde bry oss, vi mötte folk jag älskade för en kväll och aldrig har jag känt mig så fri och lycklig. Jag träffade han som stal mitt hjärta, som har behållt en bit sen dess som jag någon gång vill ta tillbaka. Om jag inte får ta hans i utbyte. Jag tänker tillbaka på den här stunden, ögonblicket vid Castello di Miramare, där jag stod med min prins för sommaren. Hans ögon var grön-bruna, hans armar full av tatueringar och han hade en aura över sig som skrek spontanitet och spänning, och aldrig har jag varit så kär. Vi kysste varann som om det inte fanns något annat, i solnedgången, vilken klyscha, men att uppleva den klyschan är det vackraste som har hänt mig.

Det är lätt att komma ihåg dig idag i ett kallt och grått Sverige..