Igår såg jag på min facebooksida, att en kille jag är vän med från USA, dött. Han var lika gammal som mig, väldigt söt och verkar ha varit väldigt omtyckt. Jag är förvånad hur pass mycket det här påverkade mig? Inte för att jag egentligen känner honom, utan att läsa alla vackra saker hans vänner, familj och bekanta skrivit till honom gör så ont i hjärtat. Han kommer aldrig växa upp, kunna resa, hitta någon att älska och skaffa barn. Han är borta nu? Iallafall från livet vi känner till. Det får mig att inse hur kort livet är, när som helst kan man försvinna. Vi måste verkligen uppskatta allt när vi kan, och ta vara på tiden vi har tillsammans. Vi komer alla dö, det är det enda vi vet säkert. Och det kan hända imorgon.

 

 

 

 

 

Även om jag blott är 20 år (21 nu på fredag...), sitter jag ändå och drömmer om när jag är äldre, runt 60, äger ett hus med min man någonstans i södra Italien där vi dricker vin, lagar mat tillsammans och skriver poesi, varvat med långa promenader med hundarna (för jag vill ha 3 stycken), sena aperitivos och busiga nattbad (för vi ska alltid ha kvar vårat barnasinne). Det kommer vara livet det.