Jag tror det är sant som man säger, "man glömmer aldrig sin första kärlek". Även om det är länge sedan man upplevde det, om man aldrig träffar personen eller kanske inte ens har kontakt med den, kommer man aldrig glömma den. Jag tror även på det engelska citatet, "I may forget what you said, but I will never forget how you made me feel". Det är ett av mina favoritcitat, just för att det är så sant. Man kommer aldrig glömma den där känslan, som bara den personen kunde få dig att känna, tillskillnad från ord som sakta med tiden glöms bort. Idag pratade jag för första gången på länge med den personen, den personen som väckte det i mig som jag aldrig känt då, för tre år sedan i augusti. Jag trodde jag var över honom, för gott, för alltid. Han sa till mig att han hade flickvän nu. Han sa att hon är underbar, och allt han kunde önska sig. Jag vet att han förtjänar det, det gör jag verkligen. Det känns bara så orättvist, vi fick aldrig den chansen. Men den där känslan kom tillbaka, tårarna började rinna och hjärtat skar. Precis som när jag såg hans tåg åka ifrån mig på perrongen, 66 mil bort, för tre år sedan i augusti. 

 

Jag har haft noll motivation & inspiration till att blogga senaste veckorna, men såna perioder får man ju ibland? Iallafall jag, som tröttnar snabbare på saker än någon annan verkar det som. Allt har varit enformigt och platt ett långt tag senaste tiden, fram tills nu. Nu är jag redo igen, hoppas det håller i sig!!